Jag trodde jag hade upplevt det ondaste någonsin men jag hade fel. Att föda barn och ha värkar och allt där till gjorde så ont så jag trodde jag skulle gå sönder.. men då visste jag att det skulle ta slut och att jag äntligen skulle få träffa min son för första gången
. Smärtan jag upplevde för en vecka sedan var det absolut vidrigaste jag varit med om
. Redan kvällen innan kände jag urinträgningar men relaterade det till urinvägsinfektion och tänkte att jag skulle ta kontakt med vårdcentralen dagen därpå
. När jag vaknade i måndags hade trägningarna blivit värre och jag hade samtidigt börjat fått värk bak i ryggen på höger sida. Jag sprang på toaletten och skvätte och kände hur värken bara blev värre och värre. Ringde till 1177 som tyckte jag skulle ringa vårdcentralen när de öppnade men om jag inte pallade med smärtan skulle jag ta mig till akuten. Jag stog inte ut hemma och tog bilen själv till akuten straxt efter 7
. I luckan möttes jag av en sköterska som tyckte det lät som jag hade en kraftig urinvägsinfektion och skulle vänta på en tid på vårdcentralen och jag börjar gråta för jag visste att det här inte bara vara en urinvägsinfektion . Jag kommer hem, helt förtvivlad och ringer 1177 igen, där emellan har jag ringt vårdcentralen som gav mig en telefontid klockan 10.15 (klockan var 7.30), jag försöker få henne att förstå att jag har för ont för att vänta så länge och hon menade på att mina smärtor inte var livshotande och att jag därför kunde stanna hemma och självmedicinera med Ipren
Phentolamine is an alpha adrenergic blocking agent with How long does cialis take to work? Hyperlipedaemia.
. Här har jag hunnit bli jävligt förbannad på henne i andra änden av telefonen… så jävla taskigt bemötande. Jag förväntade inte mig att hon skulle lösa situationen men hon kunde åtminstonde visa lite empati.
Jag ringer till mamma och grinade och hon märktr direkt att jag hade så pass ont att jag ibte kommer att klara av att vara kvar hemma själv. Vi bestämmer därför för att åka tillbaka till akuten. Väl där står jag och lutar mig mot en stol och grinar, en ny sköterska står i luckan och vi får komma in direkt.
Nu svär jag: FYFAN vilken smärta. Det eskalerade och eskalerade till något så fruktansvärt att jag varken kunde stå, ligga eller sitta. Jag skrek, grät och kräktes. Jag ville typ att någon skulle skjuta mig. Till slut kom smärtlindring och jag blev efter mycket om och men relativt smärtfri. Helt drogad kände jag mig. Nu kunde jag äntligen bli undersökt av en läkare och han utförde ett snabbt ultraljud och misstänkte njursten. De tog prover och satte nål och sen fick jag åka rullstol bort till röntgen. Och ja, en 2mm liten njursten i min högra njure. Är det ett skämt? Haha. Att något så litet kan göra så ont?
