I lördags åkte Tim och jag med mamma och pappa till Eskilstuna för att se Johan Glans på Lokomotivet. Skrattade så jag kissade i brallan och hade en himla trevlig kväll tillsammans med mina närmaste och njöt av en kväll utan bebis. Men redan när vi kom fram till Eskilstuna började Tim klaga på magvärk ( han är nyligen diagnostiserad med en tarmsjukdom som heter Morbus crohn). Det har varit en episod nu med magvärk som har kommit och gått och vi hoppades såklart på att det skulle gå över, så förbannat fel vi hade. För i bilen påväg hem började de klassiska kramperna
as papaverine, phentolamine or more recently alprostadil generic viagra online for sale partner’s needs, expectations, priorities and preferences..
. Väl hemma kurade Tim ner sig i soffan och hoppades på att han kunde sova bort smärtan. Jag vaknade sen runt midnatt av att han står och kaskadkräks över toan. Han berättade att han inte sovit alls och att kramperna bara blivit värre och värre. Tims mamma kom med detsamma och de åkte in till akuten. På akuten hade smärtorna minskat för en stund och doktorn stod och stampade och funderade på hur de skulle gå vidare. Lika snabbt kom kramperna tillbaka och T fick röntgas
. 3 förträngningar (stopp) i tunntarmen. Han fick smärtlindring och det beslutades att han skulle åka ambulans till Eskilstuna och en kirurgavdelning. Inte många timmars sömn den natten och jag låg och oroade mig något så kopiöst.
Söndag och jag vaknade upp med världens klump i magen. Vart befinner sig min klippa i stormen? Min älskade sambo. Efter många samtal för att få reda på besökstider och annat visade det sig att han låg på akuten i Eskilstuna i väntan på at få komma till en vårdavdelning. Han hade fått en ventrilelsond ( en slang som förs ner i ena näsborren, ner genom svalg och in i magsäcken) för avlastning och dropp.
Efter några timmar förs han till avdelning 81, kirurgen och fick träffa läkaren. 50 procents chans att de måste operera beroende på hur tarmarna kommer igång. Jag bröt ihop här hemma. Mamma och pappa kom hit direkt på morgonen för stöd och för hjälp med Hugo. Vi beslutade sen att jag och pappa skulle åka till Eskilstuna ( i ett inte alltför trafikvänligt väder) och mamma stannade hemma med Hugo.
Väl framme och vi mötte en mycket mörbultad och ledsen kille. Det gjorde så jävla ont att se honom ligga där på ett sunkigt sjukhus med slangar överallt och en tydlig känsla av ångest och längtan av att få komma hem. Jag ville inte lämna honom och det var fruktansvärt att åka därifrån.
Ventrikelsonden har stört honom något otroligt. Den irriterar, gör ont och han har haft svårt att prata. Hela kvällen och natten var olidlig för honom och jag låg här i sängen hemma sömnlös och orolig.
Idag har varit en bättre dag. Efter ytterliggare röntgen visar det sig att tarmarna gått tillbaka lite i svullnad och han lyckades med lite övertalan få bort sonden. Nu väntar vi på att kroppen ska svara på de kortison som satts in och att tarmvilan har gjort sitt. Om tarmarna kommer igång igen väntas överflytt till Nyköping och fortsatt vård där på en medicinavdelning. Men om Tim får ont igen och tarmarna mot förmodan skulle orsaka stopp igen så väntas operation
.
Nu håller vi alla tummar och tår vi har. Jag saknar honom så jag nästan går sönder. Jag vill bara att han ska komma hem till oss och attt allt ska vara som vanligt igen . Imorgon ska vi i alla fall ge oss iväg dit och träffa honom. Jag Hugo och Tims mamma. För han längtar ihjäl sig efter sin son. Vår kämpe.